Vid tiden för Sovjetunionens sammanbrott föddes den ryska nyfascismen. I detta nu har den trängt in i Kreml och färgat av sig på Vladimir Putins politik.

Startskottet kom några månader före samhällskollapsen i december 1991 när den unge Aleksandr Dugin gav ut första numret av tidskriften Elementy (Element). Dugin hade sin bakgrund i en underjordisk nazistgrupp som kallat sig ”Svarta SS-Orden” och vars ledare i Heinrich Himmlers efterföljd utnämnt sig till ”Reichsführer”. Inom gruppen hade man studerat det mest förbjudna i kommunistsamhället: den italienske fascisten Julius Evola, 20-talets tyska så kallade konservativa revolutionärer och den ryska ”eurasiska” emigrantkretsen i Berlin. Man hade varit elitistisk och nyhednisk i Evolas anda, uttalat antiproletär. Men i detta ögonblick svängde man. Dugin hade omedelbart uppfattat sin uppgift i det nya: att återskapa en nationell idé. I förbindelse med ortodoxins uppståndelse blev han kristen, rentav gammaltroende.

Stor betydelse fick den åldrade belgiske fascisten Jean-François Thiriarts besök i Moskva 1992. Han talade i geopolitiska termer om ett rotlöst amerikanskt havsvälde – med judar i ledningen – i permanent ”metafysisk” konflikt med en i jorden grundad eurasisk fastlandskultur. Det var tongångar som var bekanta från Berlinemigranternas resonemang kring en rysk egenart mellan öst och väst som dessa paradoxalt nog hade funnit uttryckt i bolsjevismen. Thiriart ville tilldela ett återupprättat ”eurosovjetiskt” imperium en mission: att betvinga och förgöra den transoceane fienden. På det sättet skulle det nya Ryssland bli den rättmätiga arvtagaren till ett ursprungligen ”progressivt” naziarv som förfuskats. Hitler hade svikit Stalin genom att gå i krig med Sovjetunionen i stället för att hålla fast vid 1939 års Molotov–Ribbentrop-pakt.

Dugin såg omgående till att bilda ett så kallat nationalbolsjevikiskt parti i samma extrema höger–vänster-anda. Så småningom lämnade han dock partiet efter en schism. Vid sidan om sitt idéorgan Elementy satt han i redaktionen för ett veckoblad med namnet Den (Dagen), redigerat av författaren Aleksandr Prochanov. Denne hade varit ett paradnamn under Brezjnev-åren – känd för sina exalterat patriotiska krigsskildringar från Afghanistan och sina lovsånger till sovjetiska atomvapen. Också han hade sammanträffat med och hämtat inspiration från Thiriart. Hans blad – så småningom omdöpt till Zavtra (I morgon) – utmärkte sig från första stund för sitt ytterligt aggressiva tonläge. Här frodades samma dubbelextremism som i Elementy: en avancerad Sovjetnostalgi i förening med pågående återupptäckter av de mörkaste skuggorna ur det tsaristiska förflutna.

Märkbart i Zavtra var att Lenin hade hamnat i bakvattnet. Det var bilden av det förlorade imperiet som oavbrutet manades fram: den raka linjen mellan monarkism och stalinism. I undertexten lurade konspirationstanken från det gamla tsarfalsifikatet ”Sions vises protokoll”: det var judarna som åter hade underminerat Ryssland, med Gorbatjov och Jeltsin som lydiga redskap. Liberalism och kapitalism framställdes som främmande för den urgamla ryska kollektivtanken. Upphetsningen i Zavtra blev maximal efter det att Jeltsin 1993 hade mött det antidemokratiska motståndet i parlamentet med vapenmakt och dödat flera hundra regimmotståndare. Ryssland uppgavs vara ockuperat av främmande makt, regerat av ”russofobi”. I den dominerande liberala pressen smädades och förlöjligades skribenterna i Elementy och Zavtra. De kändes närmast ömkliga, kullsprungna av tiden.

Så inträffade 1998 års ekonomiska kris. Snart avgick Jeltsin och Putin trädde till. Det innebar en scenförändring. Successivt började de ”rödbruna” återta förlorad terräng. Det hade varit en illusion att se dem som utslagna.

Aleksandr Prochanov bekände nu att han – mitt i Sovjetframgången – hemligen hade låtit döpa sig. Han formligen spottade ur sig romaner där han sökte gå till rätta med jeltsinismens ”våldtäkt” på den ryska folksjälen. Han drev som sin tes att Ryssland har genomgått fyra imperiefaser – under medeltiden, Peter den store, 1800-talet och Stalin – och nu måste våga det avgörande femte språnget.

Han gestaltade drömmar om ett framtida Stor-Ryssland fullt av kyrkor och kärnkraftverk. Han såg en särskild symbolik i det faktum att nationalhelgonet Serafim hade haft sin enkla boning på platsen för det nuvarande ryska atomforskningscentret. Han förnekade inte stalinismens massutrotning men ville se den som förutsättningen för segern i andra världskriget och erövringen av kosmos. Ortodoxin – med alla sina martyrer – hade genom Stalins förföljelser fått den rätta härdningen.

Aleksandr Dugin gjorde i sin tur akademisk karriär och utvecklade i en serie skrifter sina geopolitiska spekulationer. Han utnämndes till professor vid Moskvauniversitetet och föreläste hos generalstaben. Han byggde upp internationella nätverk, etablerade kontakt med en rad nynazistiska rörelser i väst (inklusive Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern och de svenska ”identitärerna” som han gästade 2012). Han knöt band med män i Putins närhet, som Sergej Glaziev, ledare för parlamentsfraktionen Rodina (Fosterlandet). Det är inte minst Glaziev som har bistått Putin med tankarna om en euroasiatisk union – det projekt som Ukrainademokratin plötsligt tycktes omintetgöra.

Efter Krimannekteringen ser vi kulmen på hela denna process: extremismen har intagit opinionsbildningens centrum och förvandlat de en gång segerrusiga liberalerna till ”femtekolonnare” och ”nationalförrädare”. Kanske följer Putin en långsiktig plan. Han har gett Prochanov och Dugin fri tillgång till tv-sofforna. Båda kritiserade honom länge för att vara för mjuk och för eftergiven. 2014 ser de honom som nationens frälsare.

I ljuset av vad som skett kan 1991 retrospektivt framstå som Rysslands motsvarighet till det tyska 1919. En förödmjukad nation har rest sig – det är så de ”rödbruna” vill se det. Imperietanken har fått nytt liv. ”De geografiska rymderna ropar efter den ryska anden”, hörs Dugin mässa.

I den putinska tv-propagandan utmålas det demokratiska Ukraina samtidigt som fascistiskt – eftersom högerextremister i Svoboda och nazister i Pravyj sektor haft roller på Majdantorget och Svoboda rentav fått in representanter i den nya regeringen. Men dessa båda grupperingar företräder bara några procent av den ukrainska väljarkåren mot de 80 procent ryssar som faktiskt stödjer Putins politiska linje – som nu stryper debatt, demonstrationsrättigheter och bloggar och påbjuder patriotiska normer i skolor och kulturutbud.

I tv-studiorna har Dugin efter hand sett till att temporärt tona ner sin SS-vurm. På 90-talet karakteriserade han SS som en ”intellektuell oas”. Sådant passar sig inte riktigt i dag. Problemet är svårlöst. Men nyligen kom en professorskollega, Andranik Migranjan, till hjälp. Denne deklarerade att Hitler faktiskt under 30-talet hade visat upp en stor politikers alla kännetecken. Hans annekteringspolitik var i själva verket (liksom Putins) rättmätig. Professorn hade alltså ingenting att invända mot bokbålen, Kristallnatten, pogromerna som ledde till att flera hundra judar mördades och 20 000–30 000 kastades i läger. 1939 gick det dock snett.

I en av Putins tv-kanaler lät sig Prochanov nyligen intervjuas. Han förklarade att ”judofascisterna” i Ukraina syftar till en ny Förintelse – riktad mot ryssar. Den kvinnliga programledaren bättrade på hans uttalande: hon underströk att det ju också var judar som med sin finansiering av Hitler låg bakom ”den första” Förintelsen. Detta är en särskild form av antisemitisk perversion: judarna framställda som sina egna bödlar.

Den ryska makten är i dag lierad med den västerländska extremismen. Med särskilt undantag för rumänska PRM och Svenskarnas parti (båda rent antiryska) står högergrupperingarna nästan mangrant högt i gunst hos Kreml och gengäldar detta med sitt stöd. I det riggade Krimvalet deltog hela raden med egna observatörer. Intressant nog samordnades deras insatser av det belgiska institut som förvaltar det ideologiska arvet efter Jean-François Thiriart. Det ligger i Putins intresse att torpedera Ukrainavalet den 25 maj och samtidigt skapa framgång för populister och nynazister i den parallella EU-omröstningen.

Det är ett faktum att det Kreml närstående Ryska nationella centret till början av oktober har inbjudit den samlade ultrahögern till en stor konferens i S:t Petersburg med uppgift att arbeta fram en ny europeisk nationalistisk doktrin.

Det tycks i denna dramatiska stund föresväva Prochanov och Dugin att Ryssland är i färd med att befria inte bara Ukraina utan delar av Europa. Dugin talar i en tv-intervju om att både Polen och Finland åtminstone temporärt kan bli ryska lydstater – och på en imperiekarta han ritat upp är faktiskt också nordligaste Sverige införlivat med hans rike. Det är en universell strid som utkämpas, säger han, mot ”atlantismen”, globalismen och själva moderniteten: ”En ny tid randas – Rysslands tid. Den ryska civilisationens era. Det är våra bröder som just nu skapar den – ryssar och ukrainare i sydöst. De gjuter sitt blod för det stora uppvaknandet. De offrar sina liv på den ryska idéns altare. Deras krig är vårt krig. Deras blod är vårt blod. Ni känner ännu inte det ryskslaviska blodets hemlighet – som är både storslagen och skrämmande.”

Så framstår Prochanovs och Dugins tankar som förstoringar, extrapoleringar, av vad putinismen syftar till. Ryssland har tagit sina första steg mot öppen fascism

 

http://www.svd.se/kultur/understrecket/fascistpropaganda-pa-basta-sandningstid_3536734.svd